ok, det börjar inte bra det här.
jag förstår inte alls den här filmen. men jag har nu läst otaliga recensioner som hyllar den. och jag kan inte sluta undra om det är så att eftersom den redan är så hypad, eftersom den handlar om amerikanska soldater i Irak och eftersom det är James Camerons ex (Katherine Bigelow) som har gjort den... så kan man inte med att säga att filmen är dålig, för då har man själv helt enkelt inte "förstått"?
men jag förstår. det är en krigsfilm. den handlar om hjältar. i en meningslös och farlig vardag. tre soldater i en bombgrupp, där den ena är en för-tuff-för-sitt-eget-bästa bombdesarmerare och de andra två ska hålla fienden borta medan han klipper sladdar. och han är skitduktig, han har tydligen desarmerat över 800 bomber. hans jakt efter adrenalinkickar är antagligen så nära en äkta känsla vi kommer, och enda gången jag känner ett visst engagemang är när han, hemma i usa, står rådvill inför en vägg av frukostflingor... även skådespelaren, Jeremy Renner, är bra och ligger antagligen bra till för en Oscar.
visst, det är lite spännande. ibland. de ska ju trots allt desarmera bomber. men det är många bomber. och jag tröttnade. lite förvånande skriver Emma Gray Munthe på Aftonbladet att [filmen] "är bitvis riktigt bra action, men mer än allt annat bygger ”Hurt locker”på nervdallrande, nagelbitarspänning". mina naglar är, ännu mer förvånande, helt intakta. filmens höjdpunkt: helt klart de sex minuterna med Ralph Fiennes...
så för mig är det fortfarande en krigsfilm. utan någon vidare handling eller känslor.
tråkigt. förutsägbart. oengagerande.
men det kan såklart också vara så att jag helt enkelt inte har "förstått".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar