Up in the Air

bättre & bättre dag för dag... Up in the Air var en riktigt skön film.

George Clooney är ju ändå George Clooney. somewhat överreklamerad, men ack så charmig. hans karaktär Ryan Bingham (Mr Bingham!) har historiens kanske mest värdelösa jobb - han hyrs in för att ge folk sparken. hans annars så ensamma men för honom tillfredsställda liv korsas dock av två kvinnor...

en variant yngre (Anna Kendrick) i form av en ny 'kollega' som följer med på färden. naturligtvis infinner sig här även en slags inre resa för de båda, men det mest fascinerande är nog ändå som Ingela så bra poängterade: "det är en normal relation mellan en man och en kvinna som INTE är sexuell". cudos.

kvinna nummer två däremot står för kärleksintresset. och det är en riktigt bra kemi mellan Clooney och Vera Farmiga. så att man nästan ryser. både Kendrick och Farmiga är nominerade till bästa kvinnliga biroll, men frågan är om inte Kendrick tar hem det.

Clooney då? han är såklart nominerad till bästa manliga, men jag vet inte jag. instinktivt vill jag ju att Colin Firth ska ta hem den, men det känns alldeles för oväntat och oamerikanskt. så det kanske är Clooneys tur. jag föll ju för 'de grå tinningarnas charm' igen. but what else is new...?

inte för all snö i småland!

på besök i småland slås jag av tre saker:

1. det är jävligt mycket snö här.

2. de är fan till & med sämre än skåne på snöröjning.

3. jag svär för mycket.


det tredje är ju egentligen inget nytt, men det blir ju aningen tydligare när man har barn omkring sig. speciellt en treåring som absorberar precis ALLT man säger. eller en sjuåring som poängterar att "lisa, du svär precis som Douglas" (inte en komplimang om nån trodde det). så det får bli bättring.

dagens program består av förmiddagsmys, eftermiddagsmys och fredagsmys. det blir ju lätt så i de här trakterna.

imorgon tillbaka till filmerna! ha!

skadat skåp?

det enda som har fastnat i mitt huvud efter att ha sett The Hurt Locker är vad fan det betyder - ijenkligen?

The Hurt Locker - alternativa översättningar:

* Det Skadade Skåpet
* Skåpet som Stänger inne Skadan/Såren
* Han/Hon som låser in Skadan/Såren

min kvalificerade gissning är såklart att det handlar om bomber. att de som desarmerar bomber även är de som samtidigt stänger ute (inne?) känslorna. men det låter fan lite pretto.

The Blind Side

nu börjar det likna nåt!

jag tyckte faktiskt om den här filmen. visst, den är väldigt amerikansk, den är stundtals väldigt cheesy och storyn kanske inte är så originell.

MEN ibland är jag en sucker för sockersöta amerikanska filmer. någon som jag däremot aldrig är en sucker för är Sandra Bullock. och här kommer ett ytterligare MEN - hon är inte så dum i den här. inte så dum alls faktiskt.

i stora drag: ung, svart, skitstor kille utan familj eller skolgång att tala om får hjälp av wasp-familj med mamma Sandra i spetsen, som vet hur en slipsten ska dras. eller snarare hur en football coach ska knäppas på näsan. eller vem som helst egentligen. man kan inte annat än tycka att hon är rätt så cool till slut faktiskt.

söt. tänkvärd. oscar till the Bullock.

Kanal 9 - Hurra!

jodå, Kanal9 to the rescue igen. de direktsänder hela oscarsgalan, tack & lov! nu måste jag bara fundera ut hur jag ska få ihop ekvationen tv hela natten + jobb hela måndagen... suck.

å andra sidan, om jag brukar gå upp vid 5 så är det ju inte världens stretch att gå upp vid 4, då kanske man hinner se det mesta? får fnula på det där...

men yeay!

The Hurt Locker

ok, det börjar inte bra det här.

jag förstår inte alls den här filmen. men jag har nu läst otaliga recensioner som hyllar den. och jag kan inte sluta undra om det är så att eftersom den redan är så hypad, eftersom den handlar om amerikanska soldater i Irak och eftersom det är James Camerons ex (Katherine Bigelow) som har gjort den... så kan man inte med att säga att filmen är dålig, för då har man själv helt enkelt inte "förstått"?

men jag förstår. det är en krigsfilm. den handlar om hjältar. i en meningslös och farlig vardag. tre soldater i en bombgrupp, där den ena är en för-tuff-för-sitt-eget-bästa bombdesarmerare och de andra två ska hålla fienden borta medan han klipper sladdar. och han är skitduktig, han har tydligen desarmerat över 800 bomber. hans jakt efter adrenalinkickar är antagligen så nära en äkta känsla vi kommer, och enda gången jag känner ett visst engagemang är när han, hemma i usa, står rådvill inför en vägg av frukostflingor... även skådespelaren, Jeremy Renner, är bra och ligger antagligen bra till för en Oscar.

visst, det är lite spännande. ibland. de ska ju trots allt desarmera bomber. men det är många bomber. och jag tröttnade. lite förvånande skriver Emma Gray Munthe på Aftonbladet att [filmen] "är bitvis riktigt bra action, men mer än allt annat bygger ”Hurt locker”på nervdallrande, nagelbitarspänning". mina naglar är, ännu mer förvånande, helt intakta. filmens höjdpunkt: helt klart de sex minuterna med Ralph Fiennes...

så för mig är det fortfarande en krigsfilm. utan någon vidare handling eller känslor.
tråkigt. förutsägbart. oengagerande.

men det kan såklart också vara så att jag helt enkelt inte har "förstått".

Up (eller Upp?)

Up är då Disney/Pixars nya animerade film, den första av oscarsnomineringarna som jag faktiskt har sett på bio. riktigt söt. pensionären Carl knyter fast ballonger på sitt hus för att undvika att åka in på ålderdomshem och uppfylla sin avlidna fru Ellies högsta dröm - att bo vid Paradise Falls i Sydamerika. han är dock inte ensam, utan med på färden följer också, av misstag, pojkscouten Russell. needless to say, de två råkar ut för diverse äventyr på färden, däribland en wacko fågel vid namn Kevin.

historien är söt och stundtals mycket rolig. jag skrattade högt flera gånger. fast det är kanske inte så konstigt när man sitter bredvid en 7åring och en 10åring som skrattar sig halvt fördärvade.

och 3D-glasögonen gör ju sitt till.

listmani

ok. nya, seriösa bullar. nu finns här även en lista med årets oscarsnomineringar, som ska betas av före 7e mars! hujedamej.

check. it. out.

Imagining Argentina

Imagining Argentina


jag kan inte riktigt sluta tänka på den här filmen. den var ruskig. och drömsk. omskakande. vacker. den är något så ovanligt som både realistisk och fantasirik. och det är ju såklart meningen.

handlingen håller sig kring en familj i Argentina på sent 70-tal. Pappa Carlos(Antonio Banderas), mamma Cecilia (Emma Thompson), barn. medelklass. men Cecilia är journalist, och när hon publicerar en artikel om alla de människor som börjar "försvinna", vanliga människor som blir bortförda utan ett spår, så händer det även henne. Hon blir bortförd och Carlos börjar en kamp för att hitta henne igen.

Så långt håller sig historien ganska realistisk, det här är ju (tyvärr) inte en påhittad historia, men Carlos upptäcker att han har en slags gåva. Han får föraningar om vad som har hänt med människor som har blivit bortförda, ser bilder, tecken, framtiden.

det är, enligt min mening, en underbar blandning av verklighet och fantasi.

kicka igång

just nu borde jag vara alldeles ... rofylld. lugn, ångestfri och glad. det är nämligen den här magiska stunden på en söndag då jag inte behöver gå till jobbet imorgon. för jag har lov.

och jag är ganska lugn. men inte... rofylld. ingen jobbångest, men heller inte direkt glad. men det var det iofs ganska längesen jag var. på riktigt.

idag kickade jag igång Projekt Se Alla Oscarsnomineringar Före Oscarskvällen! Hittills har jag inte sett så många, det erkänner jag. men jag har beställt! så om jag ska vara helt ärlig så kickar projektet inte igång förrän imorgon, men måste vi vara så petiga...?

velig

jo, jag vet. jag är skitvelig. men jag kände mig inte hemma med wordpress riktigt. jag testar båda litegrann så får vi se vad som händer...